Kanske har det hänt dig också, att helt plötsligt känns det inte alls roligt längre. Det känns tråkigt att plocka ihop träningskläderna. Det känns tråkigt att släpa till sig till träningsstället och det är inte ens roligt när man väl är där. Efteråt känns det lite skönt att det blev gjort. Men tillfredställelsen känns blek mot vetenskapen om att man snart ska släpa sig iväg igen. Och igen. Och igen. Tar det aldrig slut? Borta är glädjen och lusten och kvar är bara frustrationen. Nu när många kommer att uppleva att januariträningsyran övergår i feburariångest har jag funderat lite extra på det där med att tappa suget och hur man kan hitta tillbaka till träningsglädjen. Detta är min lilla historia om hur jag håller på att hitta tillbaka till yogan. Kanske kan det också hjälpa någon annan.
Jag har ju som bekant hållt på en del med yoga. Jag gör det för att jag tycker om det. Men jag började, för ca 10 år sedan, för att jag faktiskt behövde det. Sedan 2009 har jag själv instruerat. Sommaren 2010 gick jag en lärarutbildning på ett ashram, dels för att jag tycker om att undervisa men framför allt för att utvecklas själv i min egna träning. Att vara på ashramet var tufft men givande och det gav mig många insikter om yogans egentliga syfte.
Jag blev väldigt inspirerad. När jag kom tillbaka till Sverige var jag noggran med att utöva yoga dagligen, oftast mer än en timme per dag. Det gjorde mig stark och jag kände mig stolt över mig själv. Men lite senare på hösten började jag studera igen och stressen gjorde det svårt att hinna med. Mörkret gjorde det också svårare att gå upp och även fast jag ställde klockan på samma optimistiska tid varje dag var det allt mer sällan som jag ens hann göra mer än någon enstaka solhälsning. Eftersom jag tyckte att ett yogapass bör vara minst 75 minuter tänkte jag att det skulle vara bättre att vänta tills nästa dag istället för att bara göra lite grann. Problemet var att följande dag upprepades samma plågsamma prodecur: Klockan ringde. Jag stängde av den. Jag blundade och vaknade en timme senare. Imorgon, det får bli imorgon. Och så fortsatte hösten.
Stressen i skolan var hemsk och trots att jag visste att något avstressande som yoga verkligen skulle behövas blev det oftast det första att prioriteras bort. Inte för att jag inte ansåg det viktigt utan för att jag tyckte att det var så viktigt att jag måste lägga minst 75 minuter på det och den tiden var ju svår att få ihop. Ibland kunde det hända att jag lyckades tvinga mig till det. Men istället för att vara en lustfylld stund för mig själv kände jag att det var ännu ett olidligt måste som skulle uppfyllas. Jag började associera yoga med mitt dagliga misslyckande i att gå upp tillräckligt tidigt på morgonen och någonstans började jag känna att jag inte ens tyckte om yoga.
I början av november besökte jag ett ashram i Madrid och träffade där en lite äldre kvinna som var i min studiegrupp under yogalärarutbildning. Hon såg fantastisk ut och hennes ansikte lyste av vitalitet. Jag ser att du har varit duktig och utövat varje dag sa jag till henne, inte utan lite avundsjuka. Och jo visst hade hon det. Men till skillnad från mig hade hon bestämt sig för ungefär 20 minuter per dag och så gick hon ett par gånger i veckan till centret. På fredagar så undervisade hon en grupp skollärare.Jaha måtta är förstås nyckeln tänkte jag, jag borde göra lite varje dag istället. Det verkar ju räcka långt. Men jag kunde ändå inte bli av med min olust inför yogan.
Men så fick jag, i samband med samtalsterapi för stresshantering, professionell hjälp att hitta tillbaka till träningsglädjen. Jag fick frågan ”Vad är det minsta du kan tänka dig att göra?” Jag drog till med 30 minuter per dag. Terapeuten rynkade på näsan och undrade om detta verkligen var det minsta. Så jag sa en kvart istället. Men hon kontrade med att fråga hur det skulle kännas att bara göra en position per dag. Det tyckte jag var på tok för litet (hur skulle jag då kunna fortsätta undervisa?) Så då fick jag istället rådet att bara göra en position per vecka. Det tyckte jag förstås var helt absurt. Men hon menade att en position i veckan fortfarande mer än ingenting alls och att det skulle kunna vara en bra början. Sedan kan man alltid bygga på, tillade hon. Dessutom bestämde vi att jag skulle låta bli att undervisa den här terminen. Jag började och det var ju inte så svårt. Det märkliga var det kändes svårare att låta bli. Jag började längta efter att få göra yoga igen. Det känns nästan lite magiskt (fast det förstås bara handlar om enkel psykologi, släpper man taget om alla måsten kommer lusten lätt tillbaka) men helt plötsligt är det roligt igen att göra yoga. Jag har dessutom insett hur viktigt det är att ha en lärare som kan hjälpa mig att utvecklas och ska definitivt återgå till att ta lektioner själv igen.
Nu tränar jag nästan varje dag, åtminstone en liten stund. Det krävs fortfarande lite disiplin förstås men det känns inte så svårt att få till det. Missar jag någon dag blir jag inte arg på mig själv. Jag gör ju trots allt detta bara för mig själv. För att jag vill.
