Jag noterar i dagens tidning att vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund avgår. På grund av högt blodtryck. De må vara så att det är främst i egenskap av chef och inte som sjuksköterska som Eklund har ådragit sig sin hypertoni. Men det fick mig att tänka lite på hur det egentligen ligger till med vårdarnas hälsa. På Ersta sjukuhus finns en hel avdelning till för att vårda utbrända läkare, sjuksköterskor och vårdbiträden och kön dit är lång. Att vårda någon annan är nämligen högst slitsamt. Kanske är det allra mest slitsamt för de anhöriga som vårdar någon ur sin egen familj.Men de har, så vitt jag vet, ingen egen enhet att vända sig till.
I Spanien myntades uttrycket ”El sindrome de la Abuela Esclava” (slavmormorsyndromet) av psykologen Encarni Liñan. Det beskriver en hel generation kvinnor som under hela sitt liv har vårdat någon annan, från småsyskon till egna barn till barnens barn (i samband med att kvinnor började arbeta i Spanien behövdes någon som kunde ta hand om barnen och någon offentlig barnomsorg fanns inte. Fortfarande är det vanligt att mormor eller farmor får vara dagispersonal åt sina barnbarn) till sina föräldrar och svärföräldrar och slutligen också sin make. Kvinnor känner sig tvingade, dels på grund av den rådande familjemoralen men också på grund av ekonomiska skäl, att ta bära huvudansvaret för sina nära och käras omhändertagande. Det eviga vårdandet sker ofta helt på bekostnad av kvinnans möjlighet att förverkliga sig själv och ha ett liv utanför sin roll som vårdare. Detta leder i slutändan till utmatthet, depression och ibland även självmord.
Låt oss hoppas att vi i Sverige, med vår klart ändrade välfärdspolitik och allt mer begränsade vårdresurser, inte är på väg åt samma håll.
