Den nya manliga besattheten av mat

Har du hört talas om IF? Det hade inte jag heller förrän det dök upp på en Facebookstatus för några veckor sedan. IF står tydligen för Intermittent Fasting eller periodisk fasta och går ut på att man äter bara vissa perioder under dygnet med främsta syftet att öka fettförbränning och prestation. Jag vill inte ge mig i kast med att diskutera dietens effektivitet eller lämplighet (klicka istället på länkan ovan om du vill ha mer info) men jag vill notera något annat. Nämligen att inlägget om fastan kom från en manlig bekant och att det dessutom var en annan manlig bekant som senare förklarade begreppet för mig.  Generellt verkar många träningskillar i min bekanskapskrets kunna en massa om hur och vad och när man ska äta. Vissa saker som jag aldrig ens funderat över, som till exempel hur man ”deffar” (definerar träningsformen”) eller om äggulor innehåller onödigt mycket fett eller protein ska tas före eller efter träning.  Plötsligt går det upp för mig att det verkar ha blivit en allt mer manlig grej att bry sig om mat och det är något som glädjer men också något som oroar mig.

Eftersom vi idag dessutom har haft en föreläsning på temat kön och träning där anorexia nervosa och bulemi endast nämndes som allra hastigast och dessutom belystes som ett kvinnligt problem vill jag understryka följande:

Män drabbas också av ätstörningar-i allt större utsträckning

Det senaste nummret (nr 4 2010)  av den lilla tidskriften INSIKT som ges ut av AB Kontakt (Riksföreningen mot ätstörningar) handlar om träning och ett särskilt kapitel ägnas åt sportande killars alltför ofta problematiska förhållande till mat. Där  intervjuas en av tränarna på Slagskeppet, ett av Sveriges största thaiboxningsgym,  och han berättar att han ofta i sin yrkesroll möter killar med ätstörningar, särskilt de som tävlar i en speciell viktgrupp. Men även gympersonal från andra olika stora gym intervjuas och de vittnar om samma sak. Ätstörningar bland killar är mycket mer utbrett än man tror. I artikeln säger David Clinton,  verksamhestansvarig på KÄTS (Kunskapscentrum för Ätstörningar), att mörkertalet är stort men att kanske 20 % av alla anorexiafall och ca 40 % av alla bulemifall är män. Han tillägger att eftersom ätstörningar ofta betraktas som kvinnliga problem innebär det att killar kan ha extra svårt att söka hjälp och bli upptäckta. Han efterlyser att gyminstruktörer och annan träningspersonal blir bättre på att uppmärksamma och att lära sig mer om problemet. Han önskar också att fler killar som har haft problem med ätstörningar kliver ut ur garderoben och berättar om sin sjukdom ”ju fler som vågar tala om sina problem, desto fler kommer att våga ta emot hjälp”.

I annan artikel, skriven 2003,  säger dietisten Gisela Van der Ster att det är framför allt  ortorexi som drabbar män.

”Ortorektiker ser ofta friska och starka ut. De är disciplinerade, vältränade och många gånger förebilder för andra på gymmet. Det är också vanligt att ortorexi uppträder som ett för- eller efterstadium till riktigt allvarlig självsvält – svår anorexi. – Många klarar av att hålla sin anorexi strax under en ”sjuklig” nivå”

Hon uppskattar att 30 procent av alla män har ett stört förhållningssätt till mat.

Klarar du av att inte träna en vecka?

Att testa sitt förhållande till kost och träning.

Vi fick i uppgift att föra matdagbok under tre dagar på www.halsovakten.se. Hälsovakten är en betaltjänst för de personer som av en eller annan anledning vill hålla koll på vad de stoppar i sig. Man kan testa programmet gratis under 7 dagar och har då möjlighet att få all tänkbar information om dagsintagets näringsinnehåll, inte minst vad gäller vitaminer och mineraler, men också kolhydrater, fettmängd och kalorier. Ditt dagsbehov beräknas utifrån längd, nuvarande vikt, ålder, kön och hur pass aktiv du anser dig vara. Du kan också lägga in om du vill minska i vikt. I så fall får du mindre kalorier att hålla dig till. Intet ont om Hälsovakten, jag tycker det är ett bra och ganska pålitligt program som kan hjälpa personer att få i sig tillräckligt med näring.

Men det hände sig så att dessa tre testdagar sammanföll med att jag inte kunde träna på grund av att jag är sjuk. Detta är i sig redan tillräckligt stressande eftersom jag hoppas springa Stockholm Marathon i år. Men med Hälsovaktens kalori- och fettstaplar som sköt i höjden för varje liten ostbit jag la in kände jag mig plötsligt riktigt stressad. Jag började fundera på hur mycket kalorier jag borde minska i och med att jag inte tränar och om jag verkligen kan unna mig en smörgås. Jag började analysera alla mina matval och fundera på hur jag skulle kunna minska på det ena och på det andra. Till slut funderarde jag på om det helt enkelt skulle få bli så att jag skulle få gå och lägga mig hungrig eftersom jag redan ätit upp alla mina kalorier vid lunchtid. Mitt i alla dessa tankar snubblade jag in på två fantastiska blogginlägg som fick mig att tänka till ordentligt.

Det första inlägget heter ”Tjåkis, en introduktionsföreläsning” och är skrivet av Aftonbladsjournalisten Julia Skott. Hon berättar om hur lätt det är att viktnedgång och träning går överstyr, om att göra knäböj till och med i tvättstugan och att lära sig allt, allt, om kost.

Det andra inlägget är från en blogg som heter “Vägen från 37 kg” och den drivs av en tjej som skriver, utifrån egen erfarenhet, om självhjälp mot ätstörningar.  Hon rekommenderar att personer med ätstörning bör ha en “testvecka”, en vecka där man provar på att äta som man vill och låter bli att träna.

Plötsligt slog det mig att det är något som många av oss som tränar ofta skulle må bra av att prova.  Att fråga sig själv hur det är egentligen med förhållandet till träning just nu. Tränar jag av glädje eller drivs jag mer av stress och måsten?

Idag är jag färdig med Hälsovakten och det är fantastiskt skönt att inte behöva tänka så mycket på vad jag äter. Jag tror kroppen behöver olika mängder mat varje dag och på samma sätt är det nog med träning. Träning ska vara, i alla fall för det mesta, härligt och lustfyllt. Annars kan det kvitta.

Att leva tvångsmässig hälsosamt kallas ortorexi och du som vill kan även göra det här lilla testet för att se om du ligger i farozonen.

Slutbantat! – Om alternativa vägar till en hälsosammare vikt.

Glöm den där kvinnan i TV3 som verkar få sina programdeltagare att skämmas till smalhet. Glöm GI-dieter, Viktväktarna, Atkinson och Annika Dahlquist. Ställ bort vågen och öppna fönstret. Våren 2010 kan bli våren du bestämde dig för att aldrig mera banta - och äntligen hittade ett hållbart förhållande till mat.

Ca 40 % av alla män och ca 25 % av alla kvinnor i Sverige beräknas idag vara överviktiga.[1] Som många av er nog vet kan övervikt bl.a. leda till diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och olika former av cancer. Således är övervikt en betydande riskfaktor för en persons hälsa. Men trots goda medicinska argument är det nog framför allt estetiska skäl som gör att tusentals svenskar i år kommer att påbörja ännu en ny plågsam process att försöka banta ner sina överflödiga kilon. En stor del av alla dessa människor kommer inte bara att misslyckas i sina försök utan kommer även att på längre sikt väga mer än vad de gör nu.

Frågan är varför det är så svårt att gå ner i vikt? Eftersom vi lever i ett samhälle där vi å ena sidan konstant bombarderas med betydelsen av att vara smal och snygg och å andra sidan har tillgång till en uppsjö av kostråd och hälsotips bör inte misslyckade viktnedgångar handla om vare sig okunnighet eller motivation.

På senare år har det istället kommit en rad författare som menar på att övervikt inte handlar alls så mycket om vad vi äter utan snarare om hur och framför allt varför vi äter.

Att lära sig äta långsamt

I boken Mattillåtet vänder sig diestesten Gisela van der Ster till personer med ätstörningar och försöker få dem att hitta tillbaka till ett normalt förhållande till mat. Ett av de första stegen är att lära sig att känna igen hunger, bemöta hunger och äta lagom portioner, som ska tuggas ordentligt.

Att många överviktiga människor äter alldeles för fort är något som Karolinska Institutet tagit fasta på i ett av sina senaste forskningsprojekt om viktnedgång. Om detta berättas det i radioprogrammet Kropp och Själ som sänds via Sveriges Radio P1. Den nya metoden går ut på att överviktiga får använda sig av en liten talande våg kallad Mandolin som ställs under tallriken. Syftet med detta är att personen  lär sig dels att äta lagom stora portioner (många överviktiga är inte medvetna om hur mycket mat de egentligen äter utan tror sig ofta äta ganska lite) och dels får de feedback under måltidens gång på hur snabbt eller långsamt de äter. Det bör ta ca 15-20 minuter att äta en måltid.

Hitta den psykologiska orsaken till övervikt

Socionomen Lisbeth Stahre har givit namn till den växande Stahremetoden som använder sig av kognitiv beteendeterapi för att hjälpa personer att själva få insikt i vad som ligger bakom deras ätbeteende och på så sätt också kunna skapa en förändring. Hon har ett 10 veckors program där deltagarna t.ex. får beskriva vad som har hänt under dagen, hur de har känt inför detta och hur de tror att detta har påverkat deras sätt att äta under dagen. Syftet är att personen ska lära sig att se kopplingen mellan sin egen självbild, stress och negativa känslor och sitt sätt att äta. Forskningstudier vid Karolinksa Institutet har bekräftat Stahremetodens effektivitet både vad gäller viktminskning och bestående viktnedgång.

Både Lisbeth Stahre och Gisela van der Ster understryker vikten av att inte låta mat bli ytterligare ett kontrollbehov. Det är bättre att tillåta sig att äta den där kakan än att försöka putta bort tanken, särskilt eftersom vi har en tendens att tänka extra mycket på det vi inte ska tänka på. I stället för orealistiska löften om att aldrig mer äta onyttigt bör vi lära oss att göra medvetna val om vad vi äter. Det är okej att äta en kaka. Särskilt om det är en god kaka som du verkligen velat ha och som du njuter av. Men blir det många kakor som ätes mest i all hast bör man kanske ställa sig frågan om det var något annat man behövde egentligen.

---

[1] Enligt Nationella Folkhälsoenkäten 2008