Har du hört talas om IF? Det hade inte jag heller förrän det dök upp på en Facebookstatus för några veckor sedan. IF står tydligen för Intermittent Fasting eller periodisk fasta och går ut på att man äter bara vissa perioder under dygnet med främsta syftet att öka fettförbränning och prestation. Jag vill inte ge mig i kast med att diskutera dietens effektivitet eller lämplighet (klicka istället på länkan ovan om du vill ha mer info) men jag vill notera något annat. Nämligen att inlägget om fastan kom från en manlig bekant och att det dessutom var en annan manlig bekant som senare förklarade begreppet för mig. Generellt verkar många träningskillar i min bekanskapskrets kunna en massa om hur och vad och när man ska äta. Vissa saker som jag aldrig ens funderat över, som till exempel hur man ”deffar” (definerar träningsformen”) eller om äggulor innehåller onödigt mycket fett eller protein ska tas före eller efter träning. Plötsligt går det upp för mig att det verkar ha blivit en allt mer manlig grej att bry sig om mat och det är något som glädjer men också något som oroar mig.
Eftersom vi idag dessutom har haft en föreläsning på temat kön och träning där anorexia nervosa och bulemi endast nämndes som allra hastigast och dessutom belystes som ett kvinnligt problem vill jag understryka följande:
Män drabbas också av ätstörningar-i allt större utsträckning
Det senaste nummret (nr 4 2010) av den lilla tidskriften INSIKT som ges ut av AB Kontakt (Riksföreningen mot ätstörningar) handlar om träning och ett särskilt kapitel ägnas åt sportande killars alltför ofta problematiska förhållande till mat. Där intervjuas en av tränarna på Slagskeppet, ett av Sveriges största thaiboxningsgym, och han berättar att han ofta i sin yrkesroll möter killar med ätstörningar, särskilt de som tävlar i en speciell viktgrupp. Men även gympersonal från andra olika stora gym intervjuas och de vittnar om samma sak. Ätstörningar bland killar är mycket mer utbrett än man tror. I artikeln säger David Clinton, verksamhestansvarig på KÄTS (Kunskapscentrum för Ätstörningar), att mörkertalet är stort men att kanske 20 % av alla anorexiafall och ca 40 % av alla bulemifall är män. Han tillägger att eftersom ätstörningar ofta betraktas som kvinnliga problem innebär det att killar kan ha extra svårt att söka hjälp och bli upptäckta. Han efterlyser att gyminstruktörer och annan träningspersonal blir bättre på att uppmärksamma och att lära sig mer om problemet. Han önskar också att fler killar som har haft problem med ätstörningar kliver ut ur garderoben och berättar om sin sjukdom ”ju fler som vågar tala om sina problem, desto fler kommer att våga ta emot hjälp”.
I annan artikel, skriven 2003, säger dietisten Gisela Van der Ster att det är framför allt ortorexi som drabbar män.
”Ortorektiker ser ofta friska och starka ut. De är disciplinerade, vältränade och många gånger förebilder för andra på gymmet. Det är också vanligt att ortorexi uppträder som ett för- eller efterstadium till riktigt allvarlig självsvält – svår anorexi. – Många klarar av att hålla sin anorexi strax under en ”sjuklig” nivå”
Hon uppskattar att 30 procent av alla män har ett stört förhållningssätt till mat.
