Vem tar hand om slavmormor?

Jag noterar i dagens tidning att vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund avgår. På grund av högt blodtryck. De må vara så att det är främst i egenskap av chef och inte som sjuksköterska som Eklund har ådragit sig sin hypertoni.  Men det fick mig att tänka lite på hur det egentligen ligger till med vårdarnas hälsa. På Ersta sjukuhus finns en hel avdelning till för att vårda utbrända läkare, sjuksköterskor och vårdbiträden och kön dit är lång. Att vårda någon annan är nämligen högst slitsamt. Kanske är det allra mest slitsamt för de anhöriga som vårdar någon ur sin egen familj.Men de har, så vitt jag vet, ingen egen enhet att vända sig till. 

I Spanien myntades uttrycket ”El sindrome de la Abuela Esclava” (slavmormorsyndromet) av psykologen Encarni Liñan. Det beskriver en hel generation kvinnor som under hela sitt liv har vårdat någon annan, från småsyskon till egna barn till barnens barn (i samband med att kvinnor började arbeta i Spanien behövdes någon som kunde ta hand om barnen och någon offentlig barnomsorg fanns inte. Fortfarande är det vanligt att mormor eller farmor får vara dagispersonal åt sina barnbarn)  till sina föräldrar och svärföräldrar och slutligen också sin make. Kvinnor känner sig tvingade, dels på grund av den rådande familjemoralen men också på grund av ekonomiska skäl, att ta bära huvudansvaret för sina nära och käras omhändertagande. Det eviga vårdandet sker ofta helt på bekostnad av kvinnans möjlighet att förverkliga sig själv och ha ett liv utanför sin roll som vårdare. Detta leder i slutändan till utmatthet, depression och ibland även självmord.

Låt oss hoppas att vi i Sverige, med vår klart ändrade välfärdspolitik och allt mer begränsade vårdresurser,  inte är på väg åt samma håll.

Hjälp någon annan och bli hjälpt själv. Om altruismens hälsoeffekter.

”Att hjälpa sin nästa lönar sig”

Jag gjorde en ordentlig vurpa på väg till tunnelbanan imorse. Till min förvåning stannde en kvinna och hjälpte mig.  Jag blev förstås väldigt glad och tacksam för hjälpen men kanske var det  faktiskt min välgörare som fick ut allra mest av händelsen.  Forskning har nämligen visat göra gott för andra gör oss själva gott!

Ja, altruistiskt handlade är inte bara bra för att förbättra sitt ”karma” det ger även en rad positiva hälsoeffekter.  T.ex. kan goda gärningar ge endorfinpåslag snarlikt det som löptränare kan få efter en löprunda. Fenomenet kallas ”helpers high” och framkom i en studie gjord på 3000 volontärer 1988. Sedan dess har många studier gjorts som pekar i samma riktining. Till exmepel anses goda gärningar ge förbättrat immunförsvar, ökad viljestyrka och lägre nivåer av stresshormon.

Goda gärningar på recept

Det har även, med goda resultat,  ordinerats till sjuka att hjälpa andra sjuka som en del av deras medicinska behandling. Till exempel ombads en grupp hjärtpatienter vid Duke University Medical Center att ge stöd till andra hjärtpatienter. Resultatet blev överlag förbättrad hälsa och ca 60 % snabbare återhämtning än för kontrollgruppen.  Snarlika resultat har även framkommit när man har bett patienter med kronisk smärta att ge stöd åt andra patienter med kronisk smärta (NY Times, 2009)

Mitt favoritexempel på ”altruism på recept” är det irländska intiativet att låta unga drogmissbrukare jobba ihop pengar åt självvalda välgörande ändamål genom att få betalt för tiden de spenderar i behandling. En av deltagarna i programmet berättade om hur glad hon kände sig av att kunna hjälpa någon annan. Hennes insamlade pengar gick till ett lokalt barnsjukhus och fick som tack ett personligt brev av sjukhuspersonalen. ”Det var första gången i mitt liv som någon har tackat mig för nåt”  berättade hon stolt för tidningen.