Äta som en buddhistmunk

”Frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en fattig”

Det finns mycket sagt om hur, vad, när och varför man bör äta. Här intill (foto:Pia Ström) visas en uppdukning av Oroyki. Ordet är japanska och betyder  ”precis lagom”. Det betecknar ett särskilt sätt att äta som används av buddhistiska munkar och nunnor, framför allt inom Zenbuddhismen, men också inom andra buddhistiska traditioner som t.ex. Shambhala. Det är en vacker men lång och komplicerad ritual som påminner om de japanska te ceremonierna.

Inom Oroyki finns det bestämda regler för nästan varje liten aspekt av måltiden och utövandet kräver full koncentration. T.ex blandar man inte maträtterna som serveras i de små skålarna utan ris ätes för sig och grönsaker för sig. Allt som man väljer att få upplagt i sin skål måste man äta upp.  Själva ätandet avslutas med att man diskar sina skålar i tur och ordning med hett vatten som man sedan dricker. Därefter följer en lång process av bugningar och tacksägelser innan måltiden till slut är över. Syftet med Oroyki är dels att öva sig i medveten närvaro men också att främja ödmjukhet, enkelhet och tacksamhet.

Jag lärde mig att äta ”ōryōki style” under ett lite längre retreat och upptäckte genom detta många saker om mig själv, inte minst hur lite tålamod jag har och hur lätt jag hade att döma sig själv så fort jag gjorde fel. Men framför allt fick jag uppleva ett annat sätt att förhålla mig till mat  Under dessa krångliga ritualer slutade mat att vara både tröst och underhållning utan blev just en stund av att inta näring. God och tillräcklig näring, men inte en sked för mycket.

För dig som är nyfiken på oryoki kan jag rekomendera denna lilla video där man kan se en del av ritualen.

“När jag dricker te, dricker jag te”

Om mindfulness och mat

- ‘Du kommer inte att minnas något av den här måltiden!’ utbrister plötsligt min spanska väninna.  Min tallrik är tom och hennes (måltid) är knappt påbörjad. Jo, jag äter fort och sanningen är att när jag nu sitter och skriver detta kan jag inte för mitt liv minnas vad jag åt då. Jag minns inte heller särskilt mycket av vad jag åt igår. Eller hur frukosten imorse smakade.

Men jag är väl ändå inte ensam? För många människor handlar ju mat om ett komplext och ibland nästan ångestfyllt moment där vi ska lyckas äta korrekt, riktigt, tillräckligt (men inte för mycket) och näringsrikt och ofta under en viss tidspress. Dessutom ska ju mat inte bara ätas utan även inhandlas och tillagas.

När mat äts för for fort, utan att tuggas ordentligt, blir den första konsekvensen att vi inte kan tillgodogöra oss näringsinnehållet på ett bra sätt. Detta gör i sin tur att vi inte blir tillräckligt mätta på den mat vi får i oss. Den andra konsekvensen är att vi inte upplever signaler om mättnad i tid utan ofta äter mer än vad vi behöver. Dessutom gör det att vi känner oss uppsvällda och gasiga. Vårt ätbeteende påverkar alltså vår fysiska hälsa och vissa forskare anser att vårt sätt att äta är minst lika avgörande som vad vi faktiskt stoppar i oss.

Ett sätt att bryta med ett stressat ätbeetende är att använda sig av mindfulness eller medveten sinnesnärvaro. Detta är något som är på stark frammarsch i USA, där “mindful eating” (äta med sinnesnärvaro) har blivit ett begrepp.

Att äta med sinnesnärvaro

Ronna Kabatznick är psykolog, forskare vid University of California och författare till boken “The Zen of Eating”. Hon har utvecklat ett program som hjälper personer med felaktiga matvanor att få ett nytt sätt att förhålla sig till mat. I sin bok låter hon sig inspireras av buddhismen.

Enligt buddhismen har vi alla en medfödd förmåga till medveten närvaro men vår närvaro blir ständigt ”kapad” av olika hinder, som t.ex. åtrå, lättja eller rastlöshet. Detta sker också när vi ska äta. Antingen låter vi oss förföras av våra sinnen till en sådan grad att vi inte ens när vi äter något riktigt gott kan njuta av det eftersom vi hela tiden oroar oss för att den upplevelsen ska försvinna eller så fantiserar vi redan om nästa matupplevelse. Det kan också hända att vi äter av lättja, utan att vara hungriga, bara för att mat finns tillgängligt, eller så äter vi av ren rastlöshet kanske för att få tyst på oroliga känslor inombords som stress och otillräcklighet. Det finns då olika sätt att jobba med dessa hinder, som t.ex. att innan man står i begrepp att äta ännu en kaka stanna upp en minut och fundera på hur det egentligen känns i kroppen, betrakta det man ska äta och fundera på vad man har förväntningar.

Att äta med sinnesnärvaro är att både öva sig i att uppleva mat genom alla sinnen (smak, lukt, syn, hörsel, känsel) och att lägga märke till hur vi reagerar på mat (ogillande, gillande eller neutralt) utan att döma våra upplevelser. Att äta med sinnesnärvaro handlar inte om att äta på rätt eller fel sätt utan helt enkelt bara om olika nivåer av medvetenhet. Det handlar om att få kontakt med nuet, sina känslor och tankar och inse det unika med just den här upplevelsen av mat. Detta kan också hjälpa oss att bättre styra våra ätvanor och att få djupare insikt om vad som händer med oss när vi äter.

Att låta mat vara heligt

“Behandla mat med samma respekt som om de vore dina ögon”

I den vackra dokumentären “How to Cook Your Life” får vi följa med när zenläraren och kocken Edward Espe Brown visar hur zenbuddhistiska principer används för att laga mat med omsorg. Han säger att han har fått lära sig att man ska behandla mat med samma respekt som om den vore ens egna ögon. Maten ska förberedas grundligt och utan att förhasta sig och inget får gå till spillo. “När du tvättar ris, tvätta ris, när du skär morötter, skär morötter”. Det handlar om att sträva efter att vara närvarande i det du gör. Espe Brown är författare till ”The Tassajara Bread Book” vilken anses vara något av en bibel för brödbakare. I en intervju för Ny York Times säger han att när man knådar bröd stimulerar man alla akupunktur­punkterna i handen och det krävs inte att man ska vara en andlig person för att känna hur ett sådant arbete med händerna stimulerar hela kroppen.

Att måltider och mat är något heligt är förstås inte unikt för buddhismen utan är snarare en gemensam nämnare för många kulturer. En antropolog berättade för mig att hon som gäst ofta blev ombedd att hålla bordsbön på sina resor i Afrika, vilket kändes främmande för henne som inte själv är religiös men hon insåg att för många andra är det en självklarhet: “för många människor i världen är det otänkbart att ens stoppa en endaste matbit i munnen utan att först tacka för det”.

Även i europeiska kulturer kan man hitta ett alternativt förhållningssätt till vårt stressade ätande. T.ex. under mina sex år i södra Spanien slogs jag ofta av hur viktiga måltiderna är för spanjorerna. Även om mina vänner hade flera jobb samtidigt tog de sig alltid tid att laga all mat från färska råvaror som de inhandlade dagligen på den lokala marknaden och aldrig någonsin såg jag dem ta en smörgås till lunch eller skippa en måltid.

Jag funderar själv över vad avsaknaden av ritualer har gjort för att möjliggöra det slentrian­mässiga ätandet i vår kultur, den kvicka handen som mekaniskt förs till munnen gång på gång medan vi är upptagna av att tänka på något annat. Det vackra med kråksången är att vi alltid kan välja att stanna upp. Vi kan välja mellan att ta en latte och en smörgås på stående fot mitt på ett stökigt fik eller att sitta ner på en parkbänk med en termos och en hemmagjord matlåda, vi kan välja mellan att äta en geggig röra där allt är sammanblandat eller från en vackert upplagd tallrik och vi kan välja mellan att äta under intensiva jobbsamtal eller under lugn och skön tystnad och låta maten tysta mun.